Det var första gången på länge som det var såhär roligt att åka skidor. Annars har jag mest grubblat varför lägger jag ned tid på det här eländet med bakhalt, varför jag inte blir bättre, borde jag inte renovera och röja upp i röran istället, läsa mer böcker m.m ....
Idén för i kväll var att åka 15 kilometersspåret i lugnt tempo och bara tänka på tekniken. Och det gick ju faktiskt inte så mycket långsammare än när jag sluggar runt (vanligtvis) i spåret med blodsmak i mun. Skumt, men det är ju iochförsig ingen nyhet. Tekniken måste alltså slipas ordentligt.
Men vallning kommer aldrig bli min starka sida. Jag fattar oftast ingeting. Det var antagligen årets bästa fäste med lite veckogammal Rode multigrade 0 till -2. Med kylan borde det ju rimligtvis bli infrysning. Hittills har jag sluggat runt med platåskidor i spåren och med bakhalt i varenda backe när jag provat med fästvalla i rätt tempintervall.
Jag har hört att det finns folk som gillar att pyssla med valla. Men jag längtar till nästa generation tejpvalla. Förhoppningsvis kan den skicka tillbaka fästvallningen till historien. Med lite tur kanske det redan nästa år finns så bra tejp att vallning blir en lika kufisk sysselsättning som att vara radioamatör eller att hobbypula med radiorör.
Ok, vallning och radiorör, det är ju grejer med charm ändå. Vallning är en enkel och billig teknik, precis som kortvågsradio. Och ljudet i en gammal rörstärkare slår ju allt nytt digitalt. Men jag är rätt säker att Hendrix hellre skulle ha valt en ny effektplatta med tvåtusen inbyggda ljud, och definitivt valt tejpen med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar