Runn Motor Weeks

Jag tog en ganska trevlig runda på Runn. Försökte att åka samtliga slingor inklusive sidospår mot Vika och Torsång. Det tog sin tid och åkningen var finfin, men jag hoppade över röda spåret runt öarna utanför Främby.

Men det som gör besök på Runn till bara en ganska bra utflykt är alla dessa j ä v l a motorer överallt. Fastän jag var ute först kl två så var det ändå rätt bullrigt. Hittills har jag mest hängt på Liljan i vinter, men till och med där hörs knattret från Runn.

Kolla på bilden ovan. Vafaaan, man har ju fått ben för att ta sig fram på egen hand. På Ösjön var det i princip inte en kvadratmeter som var fri från skoter-, fyhjulings-, bil-, cross-spår.En raggar-240 åkte i hundra knyck skytteltrafik fram och tillbaka mellan Ornässtugan och nån ö utanför.  Det här måste vara ett extremt tydligt exempel på att soppan fortfarande är på tok för billig. OK, det är inte skitkul att få lägga upp nästan en tusing idag för att få full tank. Men ett bra sätt att få ned bensinkostnaderna är ju:

1. Lämna bilen hemma när det går
2. Inte idiotköra i naturen och på köpet reta upp tusentals andra som tar sig fram på ett ljudlöst sätt.  

Kass bild från i somras, men med kikare gick det att se huvudet på en härdad fiskgjuse i sitt bo (till vänster i bilden). En V8 har parkat rätt nära boet ... 

Annars undviker jag Runnveckorna. Och vilket geni (kommunen?) startade Runn Summer Week där det är en tävling för V8-or. Ska den här kommunen mena allvar med sina glassiga annonser med vit snö, blanka isar och skridskoåkare så är det dags att ta itu med buskörande på allmän plats. Om inte får man väl längta till 25 spänn litern ...

Ett par dagar med flyt. I veckan har jag besiktigat både bilen, tänderna och min armbåge som jag haft ont i sedan årsskiftet. Och grejerna gick i princip igenom. Bilen börjar efter 10 år bli en rösthög, tänderna hade småhål som det inte var riktig vits att laga just nu. Armbågen fick diagnosen mild epikondylit. Jag fick ett träningschema. Kanske kommer Previa förbi och kollar på min arbetsplats.

Läser jag om epikondylit så står det på vårdsidorna att det brukar bryta ut efter 40. Så typiskt rätt dom har... Och i fjol när jag åkte skidor så åkte jag dit på både envis benhinneinflammation och någon skum knäåkomma som satt i två veckor. Just nu är det den enda baksida jag kan se med att bli äldre, man måste vara försiktigare. Och såna här grejer verkar komma som ett brev på posten om man fuskar med att stretcha. Vilket jag gjorde flitigt när jag åkte rullskidor.

Men hur jag fick inflammationen i armbågen vet jag inte. Kanske är det den eminenta ritplatta som jag skaffade i höstas som är boven, kanske rullskidorna. Knäontet och benhinneinflammationen botades med kvastträning. Denna mirakelstreching tog bort symptomen på ett par dar. Läs mer om det här. Jag väntar på mirakelkuren för tennisarmbågar.

Lugn månskensåkning

Fritidssysselsättningen sen snön kom på riktigt har varit längdskidåkning (då jag får tid med fritid). Förutom ett par rundor i Källviksbacken med kidsen. I kväll var det finfint på Lugnet, med månen som en blekgul lampa över spåren. Men smällkalla -15 grader. Fötterna kändes snabbt som runtvevande isklumpar.

Det var första gången på länge som det var såhär roligt att åka skidor. Annars har jag mest grubblat varför lägger jag ned tid på det här eländet med bakhalt, varför jag inte blir bättre, borde jag inte renovera och röja upp i röran istället, läsa mer böcker m.m ....

Idén för i kväll var att åka 15 kilometersspåret i lugnt tempo och bara tänka på tekniken. Och det gick ju faktiskt inte så mycket långsammare än när jag sluggar runt (vanligtvis) i spåret med blodsmak i mun. Skumt, men det är ju iochförsig ingen nyhet. Tekniken måste alltså slipas ordentligt.

Men vallning kommer aldrig bli min starka sida. Jag fattar oftast ingeting. Det var antagligen årets bästa fäste med lite veckogammal Rode multigrade 0 till -2. Med kylan borde det ju rimligtvis bli infrysning. Hittills har jag sluggat runt med platåskidor i spåren och med bakhalt i varenda backe när jag provat med fästvalla i rätt tempintervall. 

Jag har hört att det finns folk som gillar att pyssla med valla. Men jag längtar till nästa generation tejpvalla. Förhoppningsvis kan den skicka tillbaka fästvallningen till historien. Med lite tur kanske det redan nästa år finns så bra tejp att vallning blir en lika kufisk sysselsättning som att vara radioamatör eller att hobbypula med radiorör.

Ok, vallning och radiorör, det är ju grejer med charm ändå. Vallning är en enkel och billig teknik, precis som kortvågsradio. Och ljudet i en gammal rörstärkare slår ju allt nytt digitalt. Men jag är rätt säker att Hendrix  hellre skulle ha valt en ny effektplatta med tvåtusen inbyggda ljud, och definitivt valt tejpen med.